oh danny boy

Det finns bra filmer och det finns dåliga filmer. Och så finns det dåliga filmer som trots sin bristande kvalitet, eller kanske just på grund av den, är så skamlöst underhållande att de blir bra. Dessa filmer faller ofta in i den underbara kategorin guilty plesure. Årets än så länge bästa GP-film är utan tvekan Basic Instinct 2. En härligt fånig och smått självparodisk trash-fest med en avdankad Sharon Stone och ett gäng stela brittiska män som manipulerar, analyserar, knullar och försöker lösa mord. Visst, storyn är tunn och full av hål (pardon the pun). Sexscenerna är förvånansvärt få och "snälla" och bälten är ett betydligt osexigare mordvapen än en ispik. Men vad gör väl det när allt kommer omkring. Är filmen dålig? Oh ja. Är den löjligt underhållande? Oh ja. ja. jaaaaaaaaaaa!!!

Egentligen borde jag vara fullständigt uppe i varv. Egentligen borde min haka nyss tagit sig upp från golvet. Egentligen borde jag vara nöjd. Egentligen var det en bra säsongsavslutning. Fram tills de sista tio minutrarna vill säga.  Vad som följde sedan kändes bara...tamt. Det saknade dramatik och spänning. Istället för ett "OMGWTF!!!" blev det en axelryckning och ett "eeh...vad betyder det då?". 

Kanske är det inte avsnittet det är fel på. Kanske är det helt enkelt så att jag har tröttnat. Jag tycker fortfarande att mysteriet är dugligt spännande men jag har mer och mer slutat bry mig. Det finns liksom inte så mycket att bry sig om längre. Ingen känslomässig förankring. Ingen pay-off. Mer ett evigt väntande på några få bra minuter varje vecka.

Egentligen borde jag sluta titta. Egentligen borde jag vänta tills säsong tre släpps på DVD och intensivtitta under en vecka. Egentligen borde jag släppa taget och ägna mig åt serier jag verkligen tycker om, som Veronica Mars. Egentligen borde jag göra slut med Lost.

Men det lär inte hända. I oktober lär jag återigen sitta bänkad, full av förväntan och mer än en gång yttra orden "nästa veckas avsnitt blir nog jävligt bra". Suck. I wish I knew how to quit you...

 Så har ovänliga veckan inletts. Från och med idag och fram till den 1 juni finns en risk att jag kommer att vara dryg, otrevlig, sur, trött, gnällig, stressad och allmänt anti. Men när uppsatsen är inlämnad kommer jag  återgå till det normala med endast sporadiska bittra utspel.

För övrigt har jag ett olidligt sug efter säsong två av Veronica Mars, återupptäckt min svaghet för Deportees och slutat känna mig förväntansfull inför säsongsavslutningen av Lost senare i veckan.

    Så var den över. Lundakarnevalen alltså. Antiklimaxet från i fredags dog ut lite och jag har haft riktigt roligt, men det är ändå skönt att det är över. Känner mig riktigt sliten. Min kropp är  för gammal för sånt här. Men som sagt roligt var det. Trots det kan jag inte låta bli att ställa mig frågan vad all uppståndelse kring Lundakarnevalen handlar om. Så himla speciellt, roligt och märkvärdigt är den väl ändå inte?

    Jag försökte verkligen och jag hatar att behöva vara negativ och säga det men just nu känns lundakarnevalen som det största antiklimaxet sen jag med stor förväntan provade McDonalds Piñja Colada-milkshake och på grund av dess totalt intetsägande smak desperat försökte övertyga mig själv att kassafolket hade gjort fel och gett mig en vanilj-shake.

    När jag blir gammal vill jag också hänga på vårdcentraler och uppdatera mig på gamla bekanta i väntrummet. Det verkar så trivsamt.  Hälsa på de andra stammisarna när de går förbi och skämta om vad man är inne för den här gången. "Jaha så du har problem höften, själv ska jag kolla blodtrycket. Det är visst lite högt". "Vad säger han för nåt, jag ser lite dimmigt. Starr du vet".

Sagt  under  ESC-kvalet igår: 

- Jag tycker du ska bli tillsammans med Rickard Engfors.

- Haha varför då?

- Han är så jävla snygg.

Da Vinci-koden har pressvisats i Cannes och domen tycks vara allt annat än nådig. Och jag kan inte låta bli att känna mig genuint skadeglad. Men det kan de ta. Filmen lär spela in rejält med cash ändå.  Det enda som för tillfället skulle kunna toppa denna glada nyhet är om Carola floppar i semifinalen i morgon. Då skulle det skadeglada hånskrattet höras ända upp till de norrländska skogarna. Snälla öststater låt det ske!

Men hur underbart var inte det slutet på Grey's Anatomy. Jag känner mig alldeles varm. Och kräver att jag får samma behandling nästa gång jag sitter i en bar.

Och när vi ändå är lite inne på ämnet plötsliga tv-hångel(tittar ni på veronica mars i sverige-takt kan det vara riskabelt att läsa vidare ifall ni vill vara fullständigt ovetande om vad som händer i fortsättningen).


De sista avsnitten i första säsongen av Veronica Mars har innehållit lite oväntat men ack så värme- och leendeskapande spontanhångel. Måtte det ordna upp sig nu bara. Bäst jag drar igång avsnitt 21 och tar reda på saken.

Vilken känd person skulle ni vilja genomgick ett könsbyte för en dag (eller för evigt om ni så vill)?

Själv föreslår jag David Letterman.

Min väg mot att bli en medelålderskvinna fortsätter. Inte nog med att jag sedan länge äter lunch till Oprah, numera har jag även börjat äta frukost till Efter tio med Malou. Alla i kör nu! "...ain't no body cryyyyin".

Vet inte om jag har skrivit om det här förut...snälla stoppa mig isf ( ja, jag vet att det inte är så många som läser den här bloggen och framför allt inte regelbundet men jag kan ju låtsats att ni är många iaf...blir bättre blogg då)...i alla fall...

Sen många år tillbaka har jag alltid föredragit att se på film framför att läsa böcker. Dels beror det på att jag gillar det visuella med film. Jag har aldrig varit en sån läsare som skapar mina egna bilder...självklart gör jag det lite grann men inte så att jag ser det som händer framför mig. Men framför allt så har jag alltid tyckt att film är ett mycket friare och variationskänsligt medium. Det känns mer anpassligt och modernt på något sätt. Historierna som berättas på film känns mer intressanta och verklighetsanknutna...även när de är overkliga och fantasifulla. Jag vet att det låter rörigt men kan inte förklara det så mycket bättre. Eller så här kanske jag ska säga...diskuterade det här med en kompis igår vi enades väl till slut, om än lite motvilligt från hans sida, att film i många fall är bättre på att spegla samhället än litteraturen.

Och det har säkert stämt och det stämmer nog egentligen fortfarande. Film har en mycket större genomslagskraft i populärkulturen än vad böcker har, men på senare år kan jag inte låta bli att känna att filmens ställning har börjat försvagas. Det kommer inte lika mycket bra film längre. Framför allt känns många filmer fega. Istället för att spegla den otroliga spännvidd som finns i samhället berättas endast ett fåtal historier. Alldeles för många om mer eller mindre översexuella och objektivifierande män. Och när det väl görs mer "vågade" filmer får de antingen en väldigt begränsad spridning eller så ska det suddas bort allt det som kan uppfattas som "vågat och stötande" för att mainstreampubliken inte ska skrämmas bort. Vad denna feghet och stagnering beror på går att diskutera länge, men det tänkte jag inte göra här. Istället vänder jag min blick och intresse mot det medium som i mitt tycke har blivit betydligt mer spännande och nyskapande än filmen, nämligen tv. Sällan har det funnits så mycket välgjorda och intressanta serier som nu. Många av dem är givetvis icke-livsomvälvande fluff, men som jag har sagt tidigare...underskatta inte the power of the fluff. Fluffet är oftare viktigare och säger mer om samhället än de avslöjande och djuplodande reportagen.

Så medan filmpampar fortsätter kabla ut menlösa polisfilmer, trista remakes och småputtriga indie-dramedys insuper jag det geniala och mästerliga i program som Veronica Mars, Grey's Anatomy, Lite som du, Nip/tuck och Lost. Och på köpet har jag dessutom insett att för vissa historier finns det inget bättre medium än en tjock, tung och trycksvärtedoftande bok (se där...det är visst inte bara i tv-serier det finns krystade slut).

Jag vet att jag är tjatig och att det är sjukt trist med alla dessa musik-droppningar men jag kan inte låta bli. Dagens låt har varit den fantastiska och löjligt effektiva popdisco-mackan Integral med Pet shop boys. Snart på ett gaydisco nära dig.

Låten alltså...inte pojkarna. Kände att det blev ett litet syftningsfel där. Eller så är jag bara för trött för att tänka grammatiskt. (det här andra stycket är alltså ett ändring som jag har gjort efter att jag först publicerat det första stycket....så ni inte tror att jag är förvirrad) (och nej...jag är inte onykter heller)

Har börjat sansa mig nu men är fortfarande rätt uppspeedad efter att ha sett veckans Lost (usa-tid...visas på tv4 nästa vecka). Lite småsegt avsnitt som helhet men sista 5 min.... Oh boj! Älskar när de gör på detta viset...

 Jag har blivit blödig. Både gårdagens Cityakuten och dagens Grey's Anatomy lämnade mig halvsnyftandes med lite fuktiga ögon. Inte så att jag gråter, det kan jag inte. Men hjälp vad snyftig jag blev. Och det skumma är att avsnitten inte ens var direkt sorgliga. Jag fattar inte.

Och när vi ändå är inne på förändringar och tv så har en annan förändring skett. I hela mitt liv har jag varit extra svag för de lite mesiga och töntiga populärkulturella figurerna. I Bamse hade jag enbart ögon för Teddy, Andrea var min självklara Beverly Hills-favorit och nu senast har mitt tönt-hjärta bultat för George i Greys Anatomy. Fram tills de två senaste avsnitten. Jag anade lite redan förra veckan men idag insåg jag det till fullo. Jag har en ny favorit....Karev. Bad boyen som egentligen inte är en bad boy men som fortfarande låtsats bad boy. En karaktär jag bara inte borde tycka om men som  jag faller pladask för. Och det rejält. Jag fattar inte.