oh danny boy

Pundarfilm är i vanliga fall en genre jag regelrätt undviker. Kalla mig präktig, men jag blir bara trött, uttråkad och förbannad av att titta på överaggressiva män som super, knarkar, skriker, muckar gräl, skjuter, slåss och lockar med sig en lite mindre aggressiv man som försöker göra saker rätt för sig ner i träsket. Framför allt den "snälle" killens naiva och menlösa beteende har en tendens att irritera mig mer än vad random brud som sprungit åt fel håll i en slasherfilm någonsin lyckats göra. Men men, ibland får man göra avsteg från sina principer. Är Christian Bale med i en pundarfilm är det bara att bita ihop och titta. Och visst är Harsh Times full av pundarklyschor, och visst sitter jag och skriker "shape up för fan!" åt den "snälla" killen, men samtidigt funkar den ganska skapligt. Mycket på grund av kung Christian och hans "snälla" kompis, men också tack vare stundtals skitsnyggt foto. Och framför allt ett rätt mäktigt slut (bortsett från allra sista scenen som bara är fånig) som had me at good bye.

Och när jag ändå är inne på slut kan jag inte låta bli att nämna två andra från semesterveckan som gått. Under de första 90 minuterna är Bobby precis som vilken annan multiple-story-film som helst. Flyktig, överfylld av karaktärer och inte särskilt berörande. Men så kommer de sista tjugo minuterna (det kan ha varit 10...tappade fullständigt tidsuppfattningen mellan snyftandet) och allt bara faller på plats och är rätt mäktigt. Vad som händer eller på vilket sätt det är mäktigt får  ni upptäcka själva. Det är trots allt roligare att vara en tease än en spoiler.

Till sist då, årets kanske mest efterlängtade avslut. Efter en lite för solig lässession i Pildammsparken igår var linnebrännan ett faktum och Harry Potter and the Deathly Hallows utläst. Och lugn, jag ska inte säga nånting om storyn överhuvudtaget. Det jag dock tänker säga är att jag tror att jag är nöjd. Visst går det att ha vissa invändningar men samtidigt knyts historien ihop på stundtals sjukt snygga sätt att de blir ganska obetydliga. Dock kommer jag behöva läsa om den för att helt kunna ta in allting. På grund av all hype och väntan blev det lite Brokeback all over again.

Hmm...typiskt att en text om slut ska vara så svår att avrunda på ett snyggt sätt. Isn't it ironic. Don't you think?

Nu blir det snuskprat. En slumrande best har vaknat upp efter att jag såg Basic Instinct förra veckan. De enda filmer jag är sugen på att se är erotiska thrillers från sent 80- och tidigt 90-tal. Vi snackar American Gigolo, Farlig Förbindelse, 9 1/2 vecka, Skamgrepp, Jade och framför allt...Sliver. Filmer jag såg för första gången i unga år när sex och naket på film fortfarande var spännande och kvällstidningarna var helt fria från bilder på lip- och nipslips. Tack vare denna oskuldens tid minns jag därför inte dessa filmer som de ganska dåliga thrillers de är utan som spännande, kittlande och lite förbjudna och innehållandes några i mitt filmminne för evigt inpräntade scener. Vilket för oss tillbaka till Sliver och den oförglömliga scenen där Sharon Stone står vid en pelare och blickar ut över en nattsänkt stad samtidigt som en naken Baldwin brorsa smyger sig upp bakom henne och äntrar...ja ni fattar. Det är med bland annat denna scen jag minns en genre som tiden sprungit ifrån men som alltid kommer skänka en lika djup nostalgisk värme som Tillbaka till framtiden-trilogin och andra barndomsklassiker. Länge leve Sleazethrillern! Må du vila i frid!

Oscarsracet är i full gång. Känns lite avslaget i år, vilket självklart beror på att jag dels endast har sett Babel av filmerna i de tunga kategorierna dels hade en überfavorit i Brokeback förra året, men det ska nog kunna bli en rolig gala ändå. Roligt att Ryan Gosling fick en nominering för Half Nelson och att den lilla tjejen i little miss sunshine fick en. Möjligheten att hon kommer att skrika lika högt och inlevelsefullt som i filmen vid en eventuell vinst gör henne till en självskriven favorit hos mig. Hela listan på de nominerade finns här. Låt spekuleringen börja!

En inte allt för glädjefylld höstdag, kan ha varit en vinterdag, för några år sedan var jag i stort behov av att skingra mina tankar. Räddningen kom i form av, den samma dag inköpta, dvd:n Memento. Det var hypnos vid första ögonkastet och i samma stund som eftertexterna började rulla och varje fiber i min kropp sa "en gång till" insåg jag att jag hade hittat "min" film, och just den här dagen även min flykt.

Idag, några år senare, är jag fortfarande uppfylld och i full färd med att bearbeta intrycken av en annan film. En film som skulle kunna vara Mementos avlägsna kusin. Inte på grund av den uppenbara likheten att the Prestige, precis som Memento, har Christopher och Jonathan Nolan som regissör respektive manusförfattare utan snarare på grund av dess hypnotiska stämning, ständigt skiftande och ovissa riktning samt dess förmåga att etsa sig kvar i medvetandet långt efter att den är slut.

Storyn om de två rivaliserande magikerna i slutet av 1800-talet berättas i ett lika rappt som krypande tempo. Kronologin delas upp i både två och tre plan, stundtals svårgreppbart, men aldrig förvirrande. Vändnigarna smyger sig på mer än de chockerar. Utan att jag riktigt märker det känner jag hur intensiteten och den täta stämningen har krupits sig in och fångat mig, på samma sätt som Memento lyckades med den där dagen för några år sedan.

Liksom då hänger sig enstaka bilder kvar i mitt medvetande och gör sig påminda lite senare när jag försöker reda ut vad jag egentligen såg och förstod. Ett snölandskap upplyst av hundratals glödlampor. En blick från två skrämda ögon och kylan, eller var det verkligen kyla, hos de ögon som betraktar det som sker. Men det som framför allt hänger sig kvar är inte en bild utan ord. Ord, som några sekunder efter att de trängt in, helt fick mig att ifrågasätta allt vad jag trodde mig ha vetat. Ännu vet jag inte vad jag tror. Knappt ens vad jag tror mig veta. Det enda som är säkert är att i samma ögonblick som den sista bilden och det sista ordet ersattes av eftertexter perfekt tonsatta med Thom Yorkes "Analyze" gick en rysning genom min kropp som om varje fiber, återigen, i kör sa: "en gång till"!