Upprepningar, någon?
Någon borde radera uttrycket "titta närmare på" från mitt vokabulär. Det är löjligt hur många gånger jag har använt det i min uppsats. Min handledare bör ha haft väldigt roligt när hon markerade de tre små orden i gult för fjärde gången i samma stycke. Vad jag ska börja missbruka för uttryck i fortsättningen istället för det här vet jag inte riktigt än. Jag behöver nog titta lite närmare på det.
Ut ur dimman
Nu när den officiella bakisdagen är över börjar vardagen igen och uppsatsskrivandet med den. Eller det ska börja iaf. Har inte riktigt hittat fram till mitt happyplace där energin och kreativiteten flödar. Fortfarande ligger ett tunt flor av dimma kvar sen den hårdaste julveckan i mannaminne. En julvecka som kulminerade med en riktigt rolig middag, en oändlig fotosession med en alldeles för onykter daniel, ett besök på Herkules, en vinglig promenad, en ljuvlig bakisdag i zeldas och cityakutens sällskap samt en väldigt Lynchig dröm i 3-D.
Så med fortfarande lite lätt dimtyngda steg går jag nu in i min sista månad som student. En månad där uppsatsen ska redovisas, jobb ska sökas, stian ska skuras och män gärna ska dejtas. Det blir nog bra.
Och på den 365:e dagen...
Så var det årets sista dag igen. Det har gått fort. Och det har varit ganska bra, men ändå kan jag inte komma ifrån känslan av 2006 som ett mellanår. Ett sånt år som det har hänt roliga saker men inget historiskt. Ett sånt år där tiden har flutit fram och saker har skett men tanken har befunnit sig någon annanstans. Mycket av det jag har gjort har hela tiden hamnat i skuggan av det som ska hända nästa år. Av de målsättningar jag ställde upp en seg 1 januari för nästan exakt ett år sen uppfyllde jag åtminstone en. Och i övrigt...nja..nej...det får gå till handlingarna istället. Mer reflektion än så blir det inte. Nu blir det festförberedelser istället.
Vila i frid 2006. Bring it on 2007!
Mission accomplished!
Så där ja. Utkastet inlämnat, väskan nästan packad (läs: inte alls) och julen kan börja. Även om det återstår en hel del arbete innan uppsatsen är det mästerverk den ska bli så känns det otroligt skönt att trots allt ha hunnit färdigt med utkastet inom den planerade tidsramen. Traditionsenligt var jag inte klar en sekund för tidigt. Nu är det bara att invänta domen från min handledare. Tills dess blir det tågresor, kryssningar, hemvändarfest på juldagen (hjälp!), alldeles för mycket mat samt några jultraditioner. Trots allt, jag är ju jurist och jurister håller hårt på traditionerna...
Och med det dåliga skämtet som ingen annan än jurister och förmodligen inte ens de skrattar åt säger jag, god kväll. Och god jul!
Och med det dåliga skämtet som ingen annan än jurister och förmodligen inte ens de skrattar åt säger jag, god kväll. Och god jul!
En ganska givande dag
Vilket bättre sätt att avrunda en lyckad dag på än med lite självskryt.
Den gröt som fyllt min hjärna senaste veckorna, ok måndaderna, är spårlöst försvunnen. Känner mig klarare än någonsin, och med den nyfunna klarheten och en mängd energi börjar uppsatsskrivandet arta sig. Jag har till och med lyckats bli diciplinerad. Inte varje dag daniel sitter och skriver uppsats klockan 2 på natten om jag säger så. Förutom att lyfta fram min egen förträfflighet som en orsak till denna återhämtning har jag främst joakims "minst 300 ord per dag"-regel att tacka detta för. Den funkar verkligen. Sen är jag fullständigt övertygad om att min hemliga substans har en stor del i det hela. Och innan ni får fullständig drogpanik och börjar skrika intervention kan jag meddela att det inte rör sig om något starkare än snus.
Förutom att fylla min ord-kvot med råge har jag även hunnit med ett bio-besök idag. Casino Royale blev det och den satt precis där den skulle. Snygg och härligt underhållande over-the-top action. Bara att stänga av hjärnan och njuta av galna hopp, oväntade drinkbeställnigar ( inte visste jag att det fanns en rom-sort som heter Mount Gay...vansinnigt roligt), fåniga sexanspelningar och Daniel Craig i svintajta badbyxor.
Nu ska jag kollapsa i min säng och börja räkna ner timmarna till morgondagens Heroes. Må det bli bra.
Den gröt som fyllt min hjärna senaste veckorna, ok måndaderna, är spårlöst försvunnen. Känner mig klarare än någonsin, och med den nyfunna klarheten och en mängd energi börjar uppsatsskrivandet arta sig. Jag har till och med lyckats bli diciplinerad. Inte varje dag daniel sitter och skriver uppsats klockan 2 på natten om jag säger så. Förutom att lyfta fram min egen förträfflighet som en orsak till denna återhämtning har jag främst joakims "minst 300 ord per dag"-regel att tacka detta för. Den funkar verkligen. Sen är jag fullständigt övertygad om att min hemliga substans har en stor del i det hela. Och innan ni får fullständig drogpanik och börjar skrika intervention kan jag meddela att det inte rör sig om något starkare än snus.
Förutom att fylla min ord-kvot med råge har jag även hunnit med ett bio-besök idag. Casino Royale blev det och den satt precis där den skulle. Snygg och härligt underhållande over-the-top action. Bara att stänga av hjärnan och njuta av galna hopp, oväntade drinkbeställnigar ( inte visste jag att det fanns en rom-sort som heter Mount Gay...vansinnigt roligt), fåniga sexanspelningar och Daniel Craig i svintajta badbyxor.
Nu ska jag kollapsa i min säng och börja räkna ner timmarna till morgondagens Heroes. Må det bli bra.
Houston, we have a breaktrough!!!
För vissa kommer blixten från en klar himmel. För andra sker det genom ett äpple i huvudet. Mitt eureka-moment kom av sig självt. Oväntat, men ack så välkommet. Äntligen har jag insett hur min uppsats ska struktureras, vilka delar som ska innehålla vad, sammanhanget dem emellan samt viktigast av allt, varför den kommer se ut som den gör. Grattis Daniel, det tog bara 3 månader!
För övrigt är "where we gonna go from here" med Mat Kearney förmodligen världens bästa låt just nu. Bara så ni vet.
Den skrattande bebisen
Klippet är egentligen inte mer än småkul men hey, ungen kommer från nyköping. Ett visst mått av lokalpatriotism har trots allt även jag i mig.
Saker jag gjort under påverkan av tristess
Man kan hitta mycket gammalt och glömt när man bläddrar igenom sina anteckningsblock. Som det här filmsynopsiset till exempel (inget oscarsmaterial kanske, men tisdag klockan 03.45 på kanal 5 är ju också en sändningstid):
Titel: Damn! I wish I was your lover.
Handling: Pojke räddar flicka. Flicka gift med man.
Pojke får flicka att bli kär. Pojke övertalar flicka att lura mannen på pengar.
Pojke lurar egentligen flicka.
OBS: få in pojkens hunkiga älskare på nåt sätt!!
Titel: Damn! I wish I was your lover.
Handling: Pojke räddar flicka. Flicka gift med man.
Pojke får flicka att bli kär. Pojke övertalar flicka att lura mannen på pengar.
Pojke lurar egentligen flicka.
OBS: få in pojkens hunkiga älskare på nåt sätt!!
Being Ernst
På allmän begäran (läs: åsas ) kommer här en bild på resultatet av gårdagens hemmafixande. För den oinvigde är det alltså tavlorna som tillverkades och hängdes upp.
Jag tror jag drömmer
Och så veckans hittills mest otippade dröm: Okänd plats. En gammal dejt(kille) står och ser ut lite som en gammal dejt kan se ut. Säger "jag träffar en tjej nu" nöjt och lite skadeglatt. Tjejen i fråga är en gammal gymnasiekompis som jag tyckte bra om, men inte har träffat på många år. Slut på drömmen.
Tolkningsförslag någon?
Tolkningsförslag någon?
no more mr fussball
För sista gången på väldigt väldigt väldigt länge kommer det handla om fotboll. Dagens förlust var väl tyvär rätt väntad och jag blev mer irriterad på det usla spelet än ledsen över förlusten. Men framför allt blev jag så vansinnigt provocerad av att höra Lars Lagerbäck efter matchen säga att han var nöjd och tycka att de gjorde det bästa de kunde och att det gick i princip enligt planerna. Nöjd. Nöjd!!! Hur fan kan man va nöjd när man blivit överkörd första 15 minutrarna och sen inte lyckas prestera nånting mer än några få halvdana skott på mål och en bränd straff på resterande 75 minutrarna plus stopptid? Är det bara jag som vill skjuta svidbollar på lagerbäck tills han avgår när han säger såna saker?
Anledning till oro...
För första gången på länge har jag aktivt tittat på en hel fotbollsmatch. Och med aktivt så menar jag obehagligt aktivt. Så mycket åsikter om sveriges spel som jag hade idag ska jag inte ha. Om vi vinner på lördag vet jag inte riktigt vad som kan hända. Så lova mig en sak. Om ni ser mig gå runt i matchtröja eller hänga på en sportbar, ring in en präst och överös mig med förbön å det snaraste.
Jordgubbsrasism
Semlor, julskinka, sillen vid jul och midsommar. Listan på heliga och ritualförsedda maträtter kan göras lång. Och när solen och sommaren nu äntligen tycks ha gjort intåg är det dags för den heligaste av de hela att göra entré . Jordgubbarna.
Få saker omgärdas av så många myter, fördommar, ritualer som de röda bären. Något jag blivit plågsamt medveten om efter en vecka som jordgubbsförsäljare i en lite mindre ort i södra Sverige. Det räcker inte med att jordugubbarna ser någorlunda aptitiliga ut för att de ska kunna köpas. Å nej. Det krävs dessutom att de är friodlade och gärna kostar under tjugolappen för en liter. Och sen får de ju egentligen inte ätas innan midsommar för det är ju fusk. Och så till det viktigaste. Reglernas regel. The big no no. Jordgubbarna får självklart inte vara utländska. Endast rena svenska bär duger. Misstänksamheten mot de utländska bären är så stor att inte ens om det står på skylten och kartongen att det är svenska bär tror kunderna på det. Det kan ju vara en medveten felmärkning. Eller så kan ju de svenska bären vara uppblandade med beligiska. Eller italienska. Fy fan!
Som den överanalyserande konspirationsteoretiker jag är kan jag inte låta bli att tänka att denna jordgubbsrasism är ett uttryck för en allmän misstänksamhet mot det icke-svenska. Inget område tycks vara fritt längre. Främlingsfientligheten har nått fruktdisken.
Får det lov att vara en belgisk jordgubbe?
Få saker omgärdas av så många myter, fördommar, ritualer som de röda bären. Något jag blivit plågsamt medveten om efter en vecka som jordgubbsförsäljare i en lite mindre ort i södra Sverige. Det räcker inte med att jordugubbarna ser någorlunda aptitiliga ut för att de ska kunna köpas. Å nej. Det krävs dessutom att de är friodlade och gärna kostar under tjugolappen för en liter. Och sen får de ju egentligen inte ätas innan midsommar för det är ju fusk. Och så till det viktigaste. Reglernas regel. The big no no. Jordgubbarna får självklart inte vara utländska. Endast rena svenska bär duger. Misstänksamheten mot de utländska bären är så stor att inte ens om det står på skylten och kartongen att det är svenska bär tror kunderna på det. Det kan ju vara en medveten felmärkning. Eller så kan ju de svenska bären vara uppblandade med beligiska. Eller italienska. Fy fan!
Som den överanalyserande konspirationsteoretiker jag är kan jag inte låta bli att tänka att denna jordgubbsrasism är ett uttryck för en allmän misstänksamhet mot det icke-svenska. Inget område tycks vara fritt längre. Främlingsfientligheten har nått fruktdisken.
Får det lov att vara en belgisk jordgubbe?
PIS
Så har ovänliga veckan inletts. Från och med idag och fram till den 1 juni finns en risk att jag kommer att vara dryg, otrevlig, sur, trött, gnällig, stressad och allmänt anti. Men när uppsatsen är inlämnad kommer jag återgå till det normala med endast sporadiska bittra utspel.
För övrigt har jag ett olidligt sug efter säsong två av Veronica Mars, återupptäckt min svaghet för Deportees och slutat känna mig förväntansfull inför säsongsavslutningen av Lost senare i veckan.
För övrigt har jag ett olidligt sug efter säsong två av Veronica Mars, återupptäckt min svaghet för Deportees och slutat känna mig förväntansfull inför säsongsavslutningen av Lost senare i veckan.
De var de de
Så var den över. Lundakarnevalen alltså. Antiklimaxet från i fredags dog ut lite och jag har haft riktigt roligt, men det är ändå skönt att det är över. Känner mig riktigt sliten. Min kropp är för gammal för sånt här. Men som sagt roligt var det. Trots det kan jag inte låta bli att ställa mig frågan vad all uppståndelse kring Lundakarnevalen handlar om. Så himla speciellt, roligt och märkvärdigt är den väl ändå inte?
Antiklimax
Jag försökte verkligen och jag hatar att behöva vara negativ och säga det men just nu känns lundakarnevalen som det största antiklimaxet sen jag med stor förväntan provade McDonalds Piñja Colada-milkshake och på grund av dess totalt intetsägande smak desperat försökte övertyga mig själv att kassafolket hade gjort fel och gett mig en vanilj-shake.
Vårdcentraler är det nya posten
När jag blir gammal vill jag också hänga på vårdcentraler och uppdatera mig på gamla bekanta i väntrummet. Det verkar så trivsamt. Hälsa på de andra stammisarna när de går förbi och skämta om vad man är inne för den här gången. "Jaha så du har problem höften, själv ska jag kolla blodtrycket. Det är visst lite högt". "Vad säger han för nåt, jag ser lite dimmigt. Starr du vet".
Samtal vid en TV
Sagt under ESC-kvalet igår:
- Jag tycker du ska bli tillsammans med Rickard Engfors.
- Haha varför då?
- Han är så jävla snygg.
- Jag tycker du ska bli tillsammans med Rickard Engfors.
- Haha varför då?
- Han är så jävla snygg.
the power of the fluff
Vet inte om jag har skrivit om det här förut...snälla stoppa mig isf ( ja, jag vet att det inte är så många som läser den här bloggen och framför allt inte regelbundet men jag kan ju låtsats att ni är många iaf...blir bättre blogg då)...i alla fall...
Sen många år tillbaka har jag alltid föredragit att se på film framför att läsa böcker. Dels beror det på att jag gillar det visuella med film. Jag har aldrig varit en sån läsare som skapar mina egna bilder...självklart gör jag det lite grann men inte så att jag ser det som händer framför mig. Men framför allt så har jag alltid tyckt att film är ett mycket friare och variationskänsligt medium. Det känns mer anpassligt och modernt på något sätt. Historierna som berättas på film känns mer intressanta och verklighetsanknutna...även när de är overkliga och fantasifulla. Jag vet att det låter rörigt men kan inte förklara det så mycket bättre. Eller så här kanske jag ska säga...diskuterade det här med en kompis igår vi enades väl till slut, om än lite motvilligt från hans sida, att film i många fall är bättre på att spegla samhället än litteraturen.
Och det har säkert stämt och det stämmer nog egentligen fortfarande. Film har en mycket större genomslagskraft i populärkulturen än vad böcker har, men på senare år kan jag inte låta bli att känna att filmens ställning har börjat försvagas. Det kommer inte lika mycket bra film längre. Framför allt känns många filmer fega. Istället för att spegla den otroliga spännvidd som finns i samhället berättas endast ett fåtal historier. Alldeles för många om mer eller mindre översexuella och objektivifierande män. Och när det väl görs mer "vågade" filmer får de antingen en väldigt begränsad spridning eller så ska det suddas bort allt det som kan uppfattas som "vågat och stötande" för att mainstreampubliken inte ska skrämmas bort. Vad denna feghet och stagnering beror på går att diskutera länge, men det tänkte jag inte göra här. Istället vänder jag min blick och intresse mot det medium som i mitt tycke har blivit betydligt mer spännande och nyskapande än filmen, nämligen tv. Sällan har det funnits så mycket välgjorda och intressanta serier som nu. Många av dem är givetvis icke-livsomvälvande fluff, men som jag har sagt tidigare...underskatta inte the power of the fluff. Fluffet är oftare viktigare och säger mer om samhället än de avslöjande och djuplodande reportagen.
Så medan filmpampar fortsätter kabla ut menlösa polisfilmer, trista remakes och småputtriga indie-dramedys insuper jag det geniala och mästerliga i program som Veronica Mars, Grey's Anatomy, Lite som du, Nip/tuck och Lost. Och på köpet har jag dessutom insett att för vissa historier finns det inget bättre medium än en tjock, tung och trycksvärtedoftande bok (se där...det är visst inte bara i tv-serier det finns krystade slut).
Sen många år tillbaka har jag alltid föredragit att se på film framför att läsa böcker. Dels beror det på att jag gillar det visuella med film. Jag har aldrig varit en sån läsare som skapar mina egna bilder...självklart gör jag det lite grann men inte så att jag ser det som händer framför mig. Men framför allt så har jag alltid tyckt att film är ett mycket friare och variationskänsligt medium. Det känns mer anpassligt och modernt på något sätt. Historierna som berättas på film känns mer intressanta och verklighetsanknutna...även när de är overkliga och fantasifulla. Jag vet att det låter rörigt men kan inte förklara det så mycket bättre. Eller så här kanske jag ska säga...diskuterade det här med en kompis igår vi enades väl till slut, om än lite motvilligt från hans sida, att film i många fall är bättre på att spegla samhället än litteraturen.
Och det har säkert stämt och det stämmer nog egentligen fortfarande. Film har en mycket större genomslagskraft i populärkulturen än vad böcker har, men på senare år kan jag inte låta bli att känna att filmens ställning har börjat försvagas. Det kommer inte lika mycket bra film längre. Framför allt känns många filmer fega. Istället för att spegla den otroliga spännvidd som finns i samhället berättas endast ett fåtal historier. Alldeles för många om mer eller mindre översexuella och objektivifierande män. Och när det väl görs mer "vågade" filmer får de antingen en väldigt begränsad spridning eller så ska det suddas bort allt det som kan uppfattas som "vågat och stötande" för att mainstreampubliken inte ska skrämmas bort. Vad denna feghet och stagnering beror på går att diskutera länge, men det tänkte jag inte göra här. Istället vänder jag min blick och intresse mot det medium som i mitt tycke har blivit betydligt mer spännande och nyskapande än filmen, nämligen tv. Sällan har det funnits så mycket välgjorda och intressanta serier som nu. Många av dem är givetvis icke-livsomvälvande fluff, men som jag har sagt tidigare...underskatta inte the power of the fluff. Fluffet är oftare viktigare och säger mer om samhället än de avslöjande och djuplodande reportagen.
Så medan filmpampar fortsätter kabla ut menlösa polisfilmer, trista remakes och småputtriga indie-dramedys insuper jag det geniala och mästerliga i program som Veronica Mars, Grey's Anatomy, Lite som du, Nip/tuck och Lost. Och på köpet har jag dessutom insett att för vissa historier finns det inget bättre medium än en tjock, tung och trycksvärtedoftande bok (se där...det är visst inte bara i tv-serier det finns krystade slut).
danny did a bad bad thing
Jag har lyxkonsumerat. Och jag kan inte låta bli att känna att jag gjort något jag egentligen inte borde. Fast jag är sjukt nöjd också. Är det inte lite konstigt det där egentligen. Hur det är okej för vissa saker att kosta lite mer medan andra saker måste vara billiga för att man inte ska klassas som slösaktig och onödig. Jag tycker det är ologiskt. I alla fall ibland.