the power of the fluff
Vet inte om jag har skrivit om det här förut...snälla stoppa mig isf ( ja, jag vet att det inte är så många som läser den här bloggen och framför allt inte regelbundet men jag kan ju låtsats att ni är många iaf...blir bättre blogg då)...i alla fall...
Sen många år tillbaka har jag alltid föredragit att se på film framför att läsa böcker. Dels beror det på att jag gillar det visuella med film. Jag har aldrig varit en sån läsare som skapar mina egna bilder...självklart gör jag det lite grann men inte så att jag ser det som händer framför mig. Men framför allt så har jag alltid tyckt att film är ett mycket friare och variationskänsligt medium. Det känns mer anpassligt och modernt på något sätt. Historierna som berättas på film känns mer intressanta och verklighetsanknutna...även när de är overkliga och fantasifulla. Jag vet att det låter rörigt men kan inte förklara det så mycket bättre. Eller så här kanske jag ska säga...diskuterade det här med en kompis igår vi enades väl till slut, om än lite motvilligt från hans sida, att film i många fall är bättre på att spegla samhället än litteraturen.
Och det har säkert stämt och det stämmer nog egentligen fortfarande. Film har en mycket större genomslagskraft i populärkulturen än vad böcker har, men på senare år kan jag inte låta bli att känna att filmens ställning har börjat försvagas. Det kommer inte lika mycket bra film längre. Framför allt känns många filmer fega. Istället för att spegla den otroliga spännvidd som finns i samhället berättas endast ett fåtal historier. Alldeles för många om mer eller mindre översexuella och objektivifierande män. Och när det väl görs mer "vågade" filmer får de antingen en väldigt begränsad spridning eller så ska det suddas bort allt det som kan uppfattas som "vågat och stötande" för att mainstreampubliken inte ska skrämmas bort. Vad denna feghet och stagnering beror på går att diskutera länge, men det tänkte jag inte göra här. Istället vänder jag min blick och intresse mot det medium som i mitt tycke har blivit betydligt mer spännande och nyskapande än filmen, nämligen tv. Sällan har det funnits så mycket välgjorda och intressanta serier som nu. Många av dem är givetvis icke-livsomvälvande fluff, men som jag har sagt tidigare...underskatta inte the power of the fluff. Fluffet är oftare viktigare och säger mer om samhället än de avslöjande och djuplodande reportagen.
Så medan filmpampar fortsätter kabla ut menlösa polisfilmer, trista remakes och småputtriga indie-dramedys insuper jag det geniala och mästerliga i program som Veronica Mars, Grey's Anatomy, Lite som du, Nip/tuck och Lost. Och på köpet har jag dessutom insett att för vissa historier finns det inget bättre medium än en tjock, tung och trycksvärtedoftande bok (se där...det är visst inte bara i tv-serier det finns krystade slut).
Sen många år tillbaka har jag alltid föredragit att se på film framför att läsa böcker. Dels beror det på att jag gillar det visuella med film. Jag har aldrig varit en sån läsare som skapar mina egna bilder...självklart gör jag det lite grann men inte så att jag ser det som händer framför mig. Men framför allt så har jag alltid tyckt att film är ett mycket friare och variationskänsligt medium. Det känns mer anpassligt och modernt på något sätt. Historierna som berättas på film känns mer intressanta och verklighetsanknutna...även när de är overkliga och fantasifulla. Jag vet att det låter rörigt men kan inte förklara det så mycket bättre. Eller så här kanske jag ska säga...diskuterade det här med en kompis igår vi enades väl till slut, om än lite motvilligt från hans sida, att film i många fall är bättre på att spegla samhället än litteraturen.
Och det har säkert stämt och det stämmer nog egentligen fortfarande. Film har en mycket större genomslagskraft i populärkulturen än vad böcker har, men på senare år kan jag inte låta bli att känna att filmens ställning har börjat försvagas. Det kommer inte lika mycket bra film längre. Framför allt känns många filmer fega. Istället för att spegla den otroliga spännvidd som finns i samhället berättas endast ett fåtal historier. Alldeles för många om mer eller mindre översexuella och objektivifierande män. Och när det väl görs mer "vågade" filmer får de antingen en väldigt begränsad spridning eller så ska det suddas bort allt det som kan uppfattas som "vågat och stötande" för att mainstreampubliken inte ska skrämmas bort. Vad denna feghet och stagnering beror på går att diskutera länge, men det tänkte jag inte göra här. Istället vänder jag min blick och intresse mot det medium som i mitt tycke har blivit betydligt mer spännande och nyskapande än filmen, nämligen tv. Sällan har det funnits så mycket välgjorda och intressanta serier som nu. Många av dem är givetvis icke-livsomvälvande fluff, men som jag har sagt tidigare...underskatta inte the power of the fluff. Fluffet är oftare viktigare och säger mer om samhället än de avslöjande och djuplodande reportagen.
Så medan filmpampar fortsätter kabla ut menlösa polisfilmer, trista remakes och småputtriga indie-dramedys insuper jag det geniala och mästerliga i program som Veronica Mars, Grey's Anatomy, Lite som du, Nip/tuck och Lost. Och på köpet har jag dessutom insett att för vissa historier finns det inget bättre medium än en tjock, tung och trycksvärtedoftande bok (se där...det är visst inte bara i tv-serier det finns krystade slut).
Kommentarer
Trackback