oh danny boy

En bit in i fjärde spåret på För sent för Edelweis dyker ett ord upp i mitt huvud gång på gång: Pengabrorsan.  Ja, det är kanske att förenkla en smula, men jag kan inte komma ifrån att sound, sång, ja det mesta låter som just pengabrorsan. Och med det börjar jag lite besviket inse att första singeln bara var ett tillfälligt snedsteg tillbaka i det fluffigt melodiösa och att det genomgående musikaliska temat för Håkan Hellström är, något förenklat, gubbrock. Ganska platt sådan dessutom. Kanske borde jag inte vara förvånad. Det tycks snarare symptomatiskt av de svenska poppojkarna att runt skiva tre grotta ner sig i det gubbrockiga. Den värsta tonåriga desperationen har spelats bort under debuten och kvar blir att inse sin egen ålder och börja leta bland de lite långsammare och ruffiga influenser som legat undertryckta under de studsiga dagarna. Fint så. Naturen har sin gång. Men jag är inte där än. Jag är kvar i det studsiga och de plötsliga känslosvängningarna. Jag är med mina tjugofyra år kvar i det ungdomliga med gubbrockaren i tryggt förvar någonstans där inne. Och så länge den ordningen håller i sig får jag fint nöja mig med tillfälliga romanser över en-två album med de svenska popherrarna. Lyckligtvis tycks raderna med män med hjärtat på linnekragen fyllas på i en aldrig sinande ström.