oh danny boy

Till min, får jag erkänna, ganska stora besvikelse hade Lucinda Williams bestämt sig för att vara rocktant istället för hjärtskärande balladsångerska. Så ingen Envy the Wind, ingen Blue, ingen Like a Rose, ingen Greenville. Kort sagt, det hade gått att göra en hel konsert av alla låtar som inte spelades. MEN...trots detta, så blev det två helt underbara timmar. Från den krispiga inledningen till det gubbrockiga slutet lät det sjukt bra. De inledande trummorna i början 2 Kool 2 Be 4-Gotten satt som en keps och Essence var bara svinbra. Som så ofta när jag ser en bra konsert har jag glömt det mesta idag. Minnet är mest som ett töcken. Jag minns trycket i Out of Touch, att jag spontanskrek "jaa" när bandet började spela Those Three Days. Jag minns Lucindas plötsliga leenden och de stundtals härligt utsvävande mellansnacken. Och framför allt minns jag att jag stod och log i två timmar och hade den där varma, fluffiga känslan som jag visste skulle infinna sig, med eller utan balladen om blått.