På besök i the Twilight zone
Var och såg Twilight i kväll, vilket var en fascinerande upplevelse. Redan innan reklamen var slut kom de första spontanapplåderna. När filmen väl började klappade hela salongen förutom jag och bobby och kanske den medsläpade pappan. När Edward gjorde entré gav alla flickor ifrån sig ett förväntansfullt sus, som följdes av spridda fniss varje gång han visades i närbild. När kameran gör en svepning och lämnar Bella och Edward just som de ska kyssas kom en härligt snopen kollektiv suck. Sen var det dags för fnisset att komma tillbaka när kyssen blev av på riktigt. När Edward satte sig upp mot den otrevliga vampyren och försvarade Bella började flickan bredvid mig snyfta kraftigt. Snyftningarna växte sig sen starkare och starkare ända fram till slutscenen, som bara den i sig är en fjortisflickas, (eller romanssuktande ung man också för den delen) våta dröm. Det är starka känslor, vilja till självuppoffring, fuktiga ögon, fin musik, dans och en paviljong täckt med hundratals lampor. Ja, allt en romansknarkare kan önska sig. När filmen var slut kom en dånande applåddroska. Sen började flickorna prata med varandra om sin upplevelse. Det tjoades, tjimmades. Finast var när en tjej hoppade, klappade och skrek samtidigt som bara fjortonåriga flickor kan göra samtidigt som hon utbrister i ett: "jag vill åsså ha en pojkvän...iiiiiiiiiiii".
Själv tyckte jag filmen var rätt seg och tradig. Bella var stel och tråkig och gick mest runt och såg skeptisk och glåmig ut. Och så hade hon Eugena dead-eyes i alla scener förutom den sista. Själva romansen kändes även den lite ohet. Som kärlekspar har de inget att sätta emot episka giganter som Buffy och Angel, eller Sookie och Bill. Däremot var musikvalet inspirerande. Hade inte väntat mig att få höra Thom Yorke till eftertexterna. Men allt det här vågade jag självklart inte säga medan jag befann mig i salongen. I sällskap med tvåhundra euforiska och kärleksfyllda tonårsflickor gäller det att välja sina ord väl.