return of the upper east side
Om man vill bli lite extra peppad inför en säsongspremiär utan att riskera att snubbla över allt för stora spoilers är det alltid en bra idé att spana in titlarna på kommande avsnitt. I fallet Lost blev jag nästan lite för peppad när jag började tänka på innebörden av titeln på femte säsongens första avsnitt: "Beacause you left".
En snabb titt över titlarna på de sex första avsnitten av Gossip Girls andra säsong som börjar på måndag skapar även dem förväntan samtidigt som de är en fröjd för oss referens och parafrassuckers. Vad sägs om "Never Been Marcused", "The Ex-files", "New Haven Can Wait" och min personliga favorit "The Serena Also Rises". Det kommer bli en ljuvlig höst på Upper East.
När man tror att man hört allt hör man något nytt
Sophia i Project Runway Canada bjöd på en något otippad liknelse när hon inte höll måttet. Jag citerar: "a woman is like a teabag. You never know how strong she is until you put her in hot water".
oh canada
Augusti har inneburit något av en Project runway-craze. Dubbla avsnitt av säsong fyra på tv3. En snabb ikapptittning av säsong fem som nu kommit halvvägs. Och så idag såg jag första avsnittet av Project Runway Canada. Mot bakgrund av hur den amerikanska versionen slappnat av och växt in i sitt format under de senare säsongerna kändes pilotavsnittet från Canadickerna som tio steg bakåt. Deltagarna är väl i princip likvärdiga med sina amerikanska likar om än snäppet mer starstruck. Iman var fruktansvärt stel. Enbart vinjetten framkallade rysningar som nästan fick mig att stänga av (tänk reklamfilmerna som som spelas in i Top Model runt avsnitt fem-sex och ni börjar närma er en uppfattning om kvalitén på Imans skådespeleri). Dock lät hon skymta en ganska bitsk sida som domare vilket bådar gott inför framtiden. Mot detta talar dock den fruktansvärt fåniga catchfrasen: "you don´t measure up" som sägs till den som åker ut. Det jag saknar mest är dock en fungerande mentorsfigur. Brian Bentley (?) är sannerligen ingen Tim Gunn. Karln såg dessutom ut som Vince Vaughn i fejkmustasch hämtad direkt från SNL. Men men, originalet var också trevande i sin första säsong så än ger jag inte upp. Mitt behov efter fluffig underhållning är på tok för stort.
the 500 greatest movies of all time
Filmmagasinet Empire har just nu en omröstning där målet är att kora de 500 bästa filmerna genom tiderna. Senast det begav sig toppade Nyckeln till Frihet. Listnörd som jag är tänker jag ta mitt ansvar och delta i omröstningen. Ett gigantiskt hinder står dock emellan mig och rätten att gnälla över folks smak när den slutliga listan presenteras. Jag måste själv ranka mina tio favoritfilmer. Våndan har pågått en vecka nu och kommer fortsätta tills omröstningen stänger den 5 september. För tillfället ser min lista ut så här:
- Lost in Translation
- Memento
- Brokeback Mountain
- Terminator 2
- Gattaca
- Titanic
- Silence of the Lambs
- The Notebook
- The Prestige
- Airplane
Musikfynd
När man flyttar över musik från en dator till en annan, eller av någon annan anledning, går igenom sin musiksamling återupptäcks och hittas alltid några musikskatter. Finast den här gången är Soft Black Stars med Anthony and the Johnsons. Tyvärr finns ingen officiell video till låten på youtube så valet stod mellan en liveupptagning och en hemmasnickrad video med svartvita bilder på barn, pupiller och biblar. Ett lätt val kan tyckas, men, liveupptagningen saknade stråkarna så blunda och lyssna på den trollbindande sången istället.
Under jakten på en video till Soft Black Stars hittade jag även klippet nedan, som tycks vara en inspelning från en konsert i Dalhalla där Anthony gjorde en cover på Crazy in Love. Ett rosaskimrande stycke konst i mitt tycke. (om ni vill kunna njuta av låten utan att behöva se Beyonce svanka och krypa på sina knän finns det klipp på youtube som enbart visar konserten.)
Idag har jag lärt mig...
att Tina Majorino som spelar Mac i Veronica Mars också spelar Enola i Waterworld, den lilla tjejen med kartan till dry-land tatuerad på ryggen. Under två säsonger har jag suttit och tittat och inte ens tyckt att jag känner igen henne det minsta. Golvet under mig ger ifrån sig små små vibrationer från denna lärdom. Sicken minichock.
Definitely, maybe
Pappa Ryan Reynolds ska skilja sig. Innan pappren skrivs på kräver dottern att få höra berättelsen om hur han träffade hennes mamma. I sann manustricksanda berättar pappa Ryan om tre kvinnor han varit tillsammans med under sitt liv, men för att göra det hela lite mer spännande byter han namn på kärlekarna. Ska dottern lyckas gissa vem som är hennes mamma? Klart hon kommer, men det är inte det som är grejen med Definitely, Maybe. Mysteriet skapar bara en effektiv grund för en välgjord, (förlåt för det tråkiga uttrycket) smart och romantisk rom-com. Till skillnad från många andra filmer i genren blir aldrig Definitely, Maybe överdrivet flamsig och den är i princip befriad från stämningsförstörande slapstick. Ryan Reynolds och hans tre kvinnor (särskilt Isla Fischer) säljer storyn fullständigt och ger den ett genuint hjärta som inte skådats sedan The Notebook. För oss som är suckers för overkligt stora romantiska gester innehåller filmen en bistory som, trots sin förutsägbarhet, framkallar rysningar och snyftningar i samma sekund som den introduceras och som kommer skapa en hel generation nya romantiker.
Söndagsmyyys
I ett distansförhållande får man ibland ta till lite alternativa lösningar. Idag var både jag och bub biosugna. Vad göra? Gå och se samma film, samtidigt, fast var och en för sig. Mycket klok lösning. Filmen ifråga var El Orfanato (den heter Barnhemmet på svensk men El Orfanato är för härligt att säga och skriva så jag håller mig till El Orfanato), en härlig mexikansk mysrysare av klassiskt snitt i genren stort hus knakar, knarrar och hemsöks kanske av spöken. Även om upplägget känns igen blir det aldrig tradigt. Storyn är tillräckligt egen, rörande och sammanhållen för att inte kännas som en trött upprepning. Pluspoäng för den fina huvan (se bild) och ett väl utfört chockmoment som gav mig ett tvättäkta haksläpp.
Som extra bonus fick jag se filmen på Sveriges härligaste biograf, Kino i Lund. Stora dukar, extra breda stolar, läskhållare, salonger stora som mindre länder och ultramodernt ljud i all ära. Kino har något som alla andra biografer saknar: Hallonsoda.