oh danny boy

Var på Studentafton och lyssnade på Anita Ekberg ikväll och det var längesen 20 kr kunde skänka så mycket underhållning. Miss Ekberg kan verkligen konsten att  underhålla och  berätta anekdoter. Hon brände av fler one-liners än Arnold i T2 och namedroppade i princip varenda gammal hollywoodstjärna värd namnet, gärna samtidigt som hon sa vad hon egentligen tyckte om dem. Marilyn Monroe - fotogenisk, inte så snygg egentligen och crooked legs. Joan Crawford - bitch som drack fulvodka. Audrey Hepburn - nära vän (wiii).



Det skönaste med alla dessa anekdoter var den blaséartade men ändå väldigt mysiga ton som hon berättade dem med. Som den sucker jag är för det gamla hollywood kunde jag inte låta bli att låta fantasin skena i väg och önska att hon vore min kändismormor och att vi satt nere i italien (kanske var min önske-gaymorfar Ian Mackellen där också) med varsitt glas vin i handen och pratade dagarna i ända i skuggan av avokadoträden. Och nej, trots att hon pratade en del om mat sa hon aldrig det magiska ordet. Men men...I'll always have hennes sommarprata.

Och så var det bara ett jobb kvar. Fick just besked om att en av de två aktuella tjänsterna, den jag de flesta dagar  har velat ha mest dock inte senast igår, blivit tillsatt. Sorgligt nog inte med mig. Så nu blir det till att dra på sig hörlurarna, fläska på med "the Crying Game" och gå och tröstshoppa lite.

Jag är ledsen Karev, men när det kommer till TV-läkare är, och kommer
 alltid Abby Lockhart vara nummer 1.  Ingen kan få ögon att svullna upp och skapa tryck över bröstet som hon. Om hon bara inte gjorde det så ofta. Ibland önskar jag, med risk för att låta som en kvinnans-plats-är-i-hemmet-i-en-tio-meters-radie-runt-spisen förespråkare, att hon höll sig hemma med baby Joe och mest sa lite kloka saker till de andra över en kopp kaffe lite då och då. Emochocker som den jag fick ikväll vet jag inte om jag klarar hur många som helst av.

Kände att mitt namedroppande av  jay-jays "I'm older now" var lite orättvist mot två andra låtar som trots allt har lyckats krama om hjärteroten betydligt mer än den gjorde mig snurrig av lycka.

Min första nära-gråten-upplevelse inträffade mitt under ett långt och väldigt givande pass i en läsesal när min mobil helt plötsligt slumpar fram Måns Jäleviks "Come Winter". På väg in i första refrängen har mina ögon bestämt sig för att det är dags att bli lite fuktiga. Något som jag väljer att ge den äran åt musiken och inte åt den kriminologiska litteraturen jag läste för tillfället.

Och så för en stund sen kom hjärtkänning nummer 2, orsakad av A-has "Cosy Prison". Upptäckte hur otroligt fin den faktiskt är redan igår men det var inte förrän ikväll som jag verkligen lyssnade på texten och då var det nästan kört. Fuktiga ögon. Igen. Men samtidigt den där varma känslan där kring hjärt- och magtrakten som talar om för en att det här, det mår du bra av att höra. Det här, det är riktigt riktigt bra.

Tidsfristen är ute. Fortfarande inget samtal eller besked. Och jag är reducerad till en spattig, paraonid, åtminstone en liten stund till hoppandes romantiker som ivrigt kastar mig på mobilen vid minsta elektroniska blippande. Tur då att jag lyckas tajma in en dampkväll ikväll så jag inte bryr mig om att jag beter mig som en olyckligt kär fjortonårig flicka som väntar på att killen i nian ska ringa. Istället sitter jag här, vid mobilen och väntar, energisk och glad som om jag redan fått det besked jag vill ha och blir alldeles snurrig av hur bra jay-jays "I'm older now" är.

För övrigt kan jag inte få ur Anita Ekbergs uttal av ordet "avokado" ur mitt huvud. Sen jag hörde hennes sommarprata har det för evigt placerat sig i min Hall of Pronounciation-fame bredvid Maggie Smiths "yuleball" och Tyras "hey y'all!". Måtte hon prata om sina avokadoträd på torsdag...

Det här inlägget skulle egentligen vara en osmetig och nostalgisk hyllning till två filmgenrer som hade sin guldålder under 90-talet och numera endast i undantagsfall levererar. Jag talar givetvis om actionrökaren och thrillerdängan. Jag hade även tänkt förklara min kärlek till sleaze-mästerverket Basic Instinct vars enorma underhållningsvärde jag blev påmind om igår. Men så hände det otänkbara. Det jag naivt drömt om sedan barnsben (eller i alla fall sedan internetröstningen infördes). Kaj Kindvall sa i Tracks, idag 3 mars ca 13.30 de odödliga orden: "och det tredje namnet är Daniel Andersson och han bor i Lund". Schicketikao och ridå!